Amning, good riddance.

Här följer ett långt inlägg om amning, skittrist om man inte är intresserad så läs vidare på egen risk. Skriver det mest för att få ut det ur systemet..:)

Amningen har sedan dag ett varit förknippat med krångel och känsla av att inte räcka till. När Vilgot låg i magen var amning inget jag ens reflekterade över. Jag var så fokuserad på förslossningen och allt vad det innebar: smärtlindring, andning och att noja över allt som kunde gå fel att jag aldrig ens tänkte på amningen. Jag bara antog att det skulle gå som en dans och kännas naturligt från första stund.
Så kom lilla pyret ut. Lades på mitt bröst i förlossningsrummet och började amma så smått och jag kom ihåg att jo det kändes ju skumt men att detta var ju lätt som en plätt. Sen blev vi flyttade till vårt rum och under de följande tre dagarna handlade allt allt allt om amning. De lärde mig hur jag skulle liggamma och han åt så gott han kunde. Under en av nätterna åt han ingenting och då kom en barsk sköterska in med en plastsked och med uppmaningen att jag skulle mjölka ut så han fick i sig tio teskedar på en en halvtimme, om det inte gick får "vi se hur det blir med amningen". Jag var helt hormonstinn och både fysiskt och psykiskt utmattad och satt och försökte få ut några droppar från mina såriga bröstvårtor (AJ) och tänkte hela tiden att jag inte kommer kunna amma mitt barn, att jag är världens sämsta mamma och så vidare. Det hade varit så skönt om sköterskan bara hade lagt till att det finns ju faktiskt ersättning och det är inte hela världen om bebisen inte kan amma. Men han fick sina tio skedar efter många tårar och vi fick till slut komma hem.

Den första månaden ammade jag hela tiden. Eller det kändes så i alla fall, jag visste inte om att det kunde vara så. Att bebisen ville amma kanske en eller flera gånger i timmen och att varje gång kan ta allt från 10 minuter till en timme. Jag satt i soffan med amningskudde och vattenflaska och ammade nonstop. Vilgot sov nästan aldrig i spjälsängen utan sov bara vid bröstet så jag var ju rätt bunden minst sagt den första tiden. Och det var nog det som var den stora chocken, att jag inte kunde göra nåt på egen hand över huvudtaget! Att gå på toa, äta och den stora lyxen att ta en dusch var grejer som jag inte kunde göra när jag ville. Och att för den sakens skull göra något för mig, som tex att läsa, gå ut och gå eller sitta vid datorn gick bara inte. All tid gick åt till att amma, och det gjorde ONT i början. En annan sak som jag inte visste, att man kunde få sår och att det ibland gjorde så ont att man bara satt och grät.

Men den första månaden gick och de senaste månaderna är det inte mängden tid man sitter och ammar som har varit jobbig utan att mjölken inte har räckt till. Vilgot har bökat och gnällt vid varje amning och har verkat hungrig konstant. Sen har det ju inte hjälpt när mamma och systrar har påpekat att han verkar ju så hungrig och att det är bättre att bara sluta amma så han får i sig det han ska. Och det är ju klart, så här i efterhand hade det kanske varit lättare att bara gått över till ersättning direkt men jag ville ju verkligen amma! Jag såg den här rosenskimrande bilden av mig själv ammandes och allt var frid och fröjd och alla var glada och mätta. Och amning är ju awesome när det funkar! Det är billigt, behändigt, mysigt och bra för bebben på alla sätt och vis. Men om det inte funkar så spelar allt det ingen roll. Och det är ju faktiskt viktigare att mamma är glad och att bebben är mätt. Så, jag gav det 3,5 månad, en halv månad mer än vad jag trodde jag skulle kunna härda ut.
Så nu kör vi, operation avvänjning börjar nu. Nu kan det bara bli bättre.