Vilgot låg i vagnen och greppade sina fötter och bara log mot dem. Världens finaste leende bara kom sådär för att han tyckte det var så kul att leka med sina fötter. Jag tyckte det var så fint att jag började lipa. Helt normalt.
Jag lipar hela tiden nu. Jag har alltid haft lätt för att börja lipa, typ till filmer och tv, men efter Vilgot kom lipar jag åt allt.
Nyheterna går knappt att titta på, jag lipade åt den här artikeln för jag saknar mamma och pappa och vill att Vilgot ska bo närmare dem och sen lipade jag igår när min kille sa att jag var fin och att han älskar mig.
Det är väl bara att vänja sig antar jag. Ska börja ha med mig näsdukar med mitt monogram på så jag kan lipa med stil i alla fall och inte snyta mig med jackärmen som på tunnelbanan idag.
Jag har aldrig varit en "gråtig" människa. Tvärtom har jag haft ganska svårt för det. Sådär att jag i smyg undrat om jag är sjuk i huvudet för vad fan, ALLA grinar ju till the Notebook och djur som räddar varandra osv. Men inte jag. Dock har jag sett en förbättring från min sida de sista åren. Jag har nu gråtit till kanske två tre filmer hittills i mitt liv (American history X och Boys dont cry är de jag kommer ihåg) och på gymmet läste jag en artikel om en tjej som satte sig ned bredvid sin döende mamma och bad henne berätta alla goda råd hon hade så dom kunde skrivas ned - då grät jag sönder hela min stretching och fick träningsvärk (värt det alla gånger). Jag vet inte om det kommer med ålder. Eller mognad. Men jag tycker att det är fint att man kan tillåta sig beröras av högt och lågt, stort och smått. MM, det gör jag.
SvaraRadera